Vi startade från Salacgriva efter en skön morgon. Barnen var ute en stund på morgonen och hittade fina skatter på stranden. Otroligt fin sandstrand och med lite flera plusgrader skulle det vara fantastiskt att få njuta lite längre på denna strand. Men från Salacgriva körde vi raka vägen till Riga. Vägen till Riga var bra, och rak. Gräset börjar bli grönt på vissa ställen och här och där skymtar krokusar.
Medan vi körde runt i Riga såg vi flera ”turistattraktioner” Bla. frihetsmonumentet, som är en symbol för Lettlands självständighet och Rigas stora landmärke, Historiska museet och konstmuset.
I Riga hitta vi en central parkering efter att ha kört på trånga kullerstensgator. Lite spännande mellan varven för vår bil är ju inte helt liten.Vi promenerade en stund i gamla delarna av Riga. Vi såg fina kyrkor, ett slott och andra sevärda byggnader.
Kristuskatedralen i Riga
The house of blackheads – En otrolig vacker byggnad som byggdes på 1400- talet åt de ogifta handelsmännens gille. Förstördes under andra världskriget men återuppbyggdes år 1999 som en exakt kopia på den tidigare byggnaden.
Det finns flera butiker med olika smycken gjorda av bärnsten. Vi såg smycken för flera tusen euro.
Medeltida restauranger
Till vänster ”St. Peters kyrka”. Lägg märke till de smala gatorna.
Syns det att vi är turister..
The Riga castle
Utanför st. Peters church
Mellan fina restaurerade byggnader avslöjar sig en annan fasad – förfallet och slitet.
Dome Cathedral. Här inne finns Lettlands största orgel. Ursprungligen blev den byggd år 1211 som katedral åt Biskop Albert.
Riga har många vackra byggnader, vädret visade sig inte från sin bästa sida, så vi valde att fortsätta köra söderut. Vi funderade om vi skulle köra via Jurmala eller inte men pga blåsigt väder känns det inte så lockande att besöka en kuststad.
Då vi körde ut ur Riga guidade gps oss att köra genom en tunnel och det gäller nog att vara observant – inte bara på andra medtrafikanter som kör mellan varven som dårar, utan även på bredd och höjd.. Vi skulle inte haft rum i tunneln så vi fick köra en lång omväg.
I en vägkorsning satt vi länge för att vänta på att svänga till vänster. Det var en stor korsning med trafikljus, men då det blev grönt fick även de som skulle rakt från andra hållet grönt så det gällde att kila sig mellan. Korsningen fick namnet, ”världens sämsta korsning” av familjen Björkskog.
– Eva